2014/10/12

Error

En del dagar är bättre än andra, idag var en av de andra.
En sån där dag när jag vill till gymmet för att svetta ur mig all frustration, det är ju såklart den dagen gymmet är stängt och jag lyckats glömma det.
Åkte hem, körde ett halvdant bålstabilitetspass, bättre än inget. Men frustrationen bet det inte på...
Tur det snart är tisdag och 75min cirkelpass ;)

Helgen som gått har i alla fall gjort mig än mer redo för helgen som kommer, då väntar en tripp till storstan!
//e

2014/10/06

Att göra det

Det händer så sällan, att jag, när barnen väl kommit i säng har energi över till allt det där som borde göras. Jag gör bara det som tvunget måste göras, om jag inte redan somnat. Men så ikväll, med de senaste veckornas morgnar i minnet bestämde jag mig för att det får vara slut på latheten som skapar kaos. Så nu ligger de där, klädhögarna till mig o barnen, väskorna står packade i hallen, matlådorna (jupp 4 st till mig/dag...) i kylen och kaffebryggaren är laddad. Tänk så obeskrivligt skönt det är att gå och lägga sig ikväll, med vetskapen om att jag gjort vad jag kan för att ge morgondagen bästa förutsättningarna.

Jag har äntligen kommit igång med träningen igen efter allt elände. Foten har jag inte haft ont i på flera veckor, så nu hoppas jag på att det är över. Träningen just nu är grupp-pass på gymmet för att få upp flåset och grundstyrkan. Kommer såklart fasa ut detta när jag ökar på styrkepassen i gymmet, får se om jag kanske behåller Functional på onsdagar för konditionens skull... Nåja, det målet ligger några kg o månader bort, men jag är hoppfull!

//e

2014/07/18

Att drabbas av livet

Så sitter jag här vid mitt köksbord, halvvägs genom frukosten som jag intar med fb som sällskap när livet drabbar mig. Tårar av glädje blandas med tårar av sorg och saknad.

Sörjer min oförmåga att behålla mina vänner nära, att tid, avstånd och blyghet är så stora hinder för mig. Att därför inte kunna lyfta telefonen och säga till de människor jag bryr mig om, kanske tom älskar "jag finns här, vad du än går igenom".
Att ta del av andras liv på avstånd kan säkert ses som bekvämt, ett klick på "gilla" eller en kommentarskram. Att bara få se de nyfödda på bild, men inte få snosa dem på riktigt.
Nej, det är inte så jag önskar leva mitt liv, egentligen, det är så långt ifrån liv...

Så drabbad av livet är jag ändå nu att jag inte orkar mer än såhär.
Att levern beter sig konstigt, att foten aldrig blir bra, att kilona jag kämpat så för att gå ner nu ett efter ett i hög takt kommer tillbaka, detta är nog. Jag önskar jag hade mer att ge, men min familj får det lilla jag har just nu.

Mötte en vän av en slump på stan för någon vecka sedan som frågade hur jag mår, ni vet sådär på riktigt, så som människor gör som ser igenom muren. Jag svarade så ärligt jag kunde där på restaurangen, bland allt folk. Det är sådär, inte bra men inte skit heller, jag håller ihop... Sen kom det "Elin, du är värd så mycket mer!"

Så när ledigheterna är över, när min älskade höst kommer, då ska jag ta mig tiden att klura ut vad det är jag behöver för att sedan kunna gå ut i den riktiga världen och låta den drabba mig och veta att jag står pall.
//e

2014/06/02

En måndag

Idag vaknade jag med affirmationen "Idag är första dagen av resten av mitt liv, jag kan välja riktning" och så valde jag att leva dagen :)

Lägger mig ikväll nöjd över att jag idag inte ätit något socker och inte kompensationsätit. Jag följde planen, att äta lagom mycket var tredje timma. Så nu är jag igång igen. Behöver ju inte låta hjärnan ha semester bara för att foten är skadad...
//e

2014/06/01

Förändringar

Såhär är det.
Trodde att det var "bara" att börja jobba igen, kämpa på som vanligt, inga konstigheter. Det var det inte. Visst mycket är som vanligt och det kan ju vara en del av felet. Det svåra att hantera är att jag blivit mer sårbar, mindre tuff och helt på det klara med att det inte går längre. Så kom lösningen. Ett nytt jobb, en uppsägning och ändå. Ändå är såklart allt inte bara frid o fröjd med det. Livet är ju ändå det samma. Men det går lååååångsamt åt rätt håll. Foten känns nog om jag känner efter lite bättre, även om det kan kännas olika från en dag till en annan. Orken och viljan, de som tidigare var mina vapendragare, ligger nu och vilar. Istället umgås jag mycket med måste och borde, inga muntergökar direkt. Men nu lämnar jag en underbart solig, arbetsam fast ändå vilsam helg bakom mig, går in i veckan som kommer med vissheten om att jag snart kan börja säga "sista" om saker som varit vardag i flera års tid nu, både vemod och glädje,  men mest glädje!
Så nu ska det bli förändringar, älska förändringar! Det kanske inte blir bättre men det blir något annat och annat är just precis vad jag behöver nu.

Det florerar just nu utmaningar på fb om att skriva några positiva saker om dagen några dagar i följd, gillas. Sen gillar jag nästan minst lika mycket de som skriver några negativa - balans mina vänner - balans.
Så dagens negativa: nysningar, hur många som helst vid alla möjliga och omöjliga tillfällen (gräsallergi månne?)
Dagens poitiva: mina underbara barn som leker tillsammans och är bästisar (låt det vara för evigt!!)

2014/05/15

Ett steg närmare

Har varit tyst på bloggen några dagar, har inte orkat skriva om allt det jobbiga.
Men nu börjar det ljusna, mycket av det jobbiga är nu bakom mig.

Ögat: Vid senaste läkarbesöket igår såg allt bara bra ut! Jag kommer nu trappa ner på den sista medicinen och skulle bli kallad till en uppföljningstid i höst om inget händer innan dess. Så skönt! Sen att jag fortfarande ser suddigt, ja det lovar han kommer bli bra med tiden, så jag får väl öva lite mer på det här med tålamod trots allt...
Levern: Vet inte om jag skrivit om det förut, men tror inte att jag orkat det. Vid läkarbesöket innan påsk tyckte doktorn att ögat läkte för långsamt och bestämde sig för att undersöka så det inte var något annat i kroppen som spökade. Så jag fick ta en massa blodprover och han hittade ingen förklaring till den långsamma läkningen. Däremot visade det sig att jag hade förhöjda levervärden och han kunde inte se någon förklaring till det, så det har varit en tid av oro sedan dess, fram till idag. Ikväll var jag på ett ultraljud och levern såg fin ut, inga konstigheter, så nu hoppas jag att proverna jag lämnade igår också ser bra ut så att jag kan lämna det bakom mig.
Foten: Jorå, bara jag inte behöver jaga efter barnen eller gör något obetänksamt så ska nog foten bli bra till slut. Hade foten tejpad och medicinerade med Ipren hela förra veckan och nu känns det helt ok igen. Ont men inte handikappande.
Allmänt: Har inte ätit någon värktablett sedan i måndags och mår bra ändå :) Jobbade halvtid ons-fre förra veckan och har snart gjort en hel arbetsvecka, visserligen med avbrott för utvecklingssamtal på förskolan, läkarbesök, dagens "ångestflex" och dagens sena ankomst då maken av misstag tagit min nyckeknippa istället för sin imorse. Har fått en riktigt jobbig allergisk reaktion på magen av, vad jag misstänker, det nya sköljmedlet. Men annars, annars är faktiskt allting nästan bara bra.
Hoppas på att jag till veckan eller redan imorgon kommer få klartecken från läkaren om att allt nu ser så bra ut att jag får sätta igång och träna. Läääängtar verkligen nu!
//e

2014/05/09

Att brinna

Under min sjukskrivning, som jag i skrivande stund avverkar de sista timmarna av, har jag hunnit tänka många tankar om livet och vad jag vill ha ut av det. Nedstämdheten de senaste veckorna överskuggade dock det hela en aning, men det som ändå genomsyrade varje tanke, varje dag var det här med att verkligen verkligen vilja något "att brinna". Jag insåg och sörjer över att jag inte hittat något i livet som riktigt engagerar mig. Jag gör ju en massa saker som jag tycker är roligt och som jag gillar, men jag saknar det där riktiga intresset, passionen. Blir faktiskt avundsjuk på människor som så tydligt hittat "sitt". Min man är en av dem, sport i stort, hockey och Färjestad bk i synnerhet.

Har haft många samtal senaste tiden och ofta fått frågan vad jag tycker är roligt, vad jag gillar och tom vem jag är... Tänk så enkelt att kunna svara, feminist, vegan, miljömedveten, sportintresserad, modeintresserad, träningsnörd, baktokig, arbetar för barns rättigheter eller vad det nu är...

Men nä, jag har inte hittat något som fångar mitt intresse på det sättet. Jag gör lite av mycket, inget riktigt engagemang för något - ska det vara så? Om man uppnått åldern 34 år, är det för sent då? Vad brinner du för?

(Eller är det bara att orken inte finns under småbarnsåren? )
//e