Jag har som jag i föregående inlägg beskrivit länge haft en konstig relation till mat, eller rättare sagt att äta. Det handlar ju inte bara om "mat" som i måltider utan helt enkelt att äta vad det än må vara... För min del är det viktigt att se tillbaka, att klura på hur det blivit som det blivit, inte för att försöka hitta ett svar på varför utan mer för att se vad jag gjort för att inte göra om samma sak igen.
Så, när började det då?
Jag tror att jag alltid varit glad i mat, minns inte riktigt och har inte brytt mig om att fråga mina föräldrar heller, men kanske borde jag göra det? I alla fall så är mina tydligaste minnen kring "överätning" från de sena barnaåren eller möjligen tidiga tonåren. Jag hade under den perioden två stora intressen - spela fotboll och att läsa böcker. Den senare sysselsättningen är som klippt o skuren för att utöva samtidigt som man äter... Jag har tydliga minnen av att vara ensam hemma (vilket jag ju då tyckte att jag aldrig var??) och sugen på något att äta. Oftast slutade det med två olika val eller båda samtidigt. Knäckebröd med massa smör och ost som under tiden man läste blev sådär underbart sega - jag kunde nog äta 10-15 stycken innan jag blev lite lätt illamående. Det andra alternativet var att smyga ner i källaren och hämta småkakor i frysen, bara lagom många så att det inte skulle märkas - min mamma såg alltid till att detta fanns hemma i frysen på den tiden och jag undrar om hon inte bakade nästan jämt för jag minns aldrig att de tog slut?! Så, där låg jag i min säng och åt på eftermiddagarna efter skolan innan träning och middag - att jag alls orkade träna och äta mat förstår jag inte idag... Om detta hände ofta och under hur lång period minns jag inte - tänk så mycket man väljer att glömma. Sen har jag ofrånkomligen "glömt" något annat och det är lyckoruset jag fick när farmor o farfar kom på besök - de hade ju under den större delen av min barndom en godisaffär och hade man tur så hade de med sig inte bara en påse var till oss barn utan även en massa godis som blivit för gammalt för att sälja men inte för gammalt för att äta...
Jag kan minnas hur mina föräldrar nog försökte hjälpa mig att äta lagom, jag antar att de såg varåt det lutade. De tydligaste minnena handlar om att de försökte begränsa hur mycket jag åt och hur arg jag blev när de sa till mig. Jag fattade ju inte då vad det handlade om, varför jag inte skulle kunna få ta 5-6 smörgåsar på kvällen eller 3 portioner mat om jag nu var hungrig, vilket jag ju förmodligen inte var, utan åt för att det var gott. Jag tror inte att mina föräldrar kunnat gjort annorlunda, de var ju inte med när jag åt allt det där andra utöver maten...
Så när jag var 15-16 år och puberteten gjort sitt med min kropp hade jag uppnått en vikt på 68kg till mina 166cm och jag beklagade mig inför mamma. Minns inte alls vad hon sa eller vad som hände sedan. Vad jag däremot vet är att det var under första året på gymnasiet som jag försökte mig på att banta första gången och sedan dess har jag gjort ganska många försök men aldrig nått i mål eller klarat av att hålla vikten. Jag har ju inte gjort något åt mitt förhållningssätt till att äta utan "bara" bantat en period... Idag vet jag att jag har mer att jobba med och detta inlägg är en del i mitt sätt att gå vidare.
//e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar